Trollnäsa

Det är dags att ta mitt liv på allvar nu. Igen. Jag har ett problem med alkohol, som tyvärr inte är så stort att jag varit tvunget att sluta dricka helt. Jag har alltid slingrat mig ut ett alko-stopp för att jag VILL kunna dricka. Känns det igen?
Jag vill kunna dricka. Jag älskar att göra det. Men jag älskar inte att göra dom jag älskar oroliga och besvikna. Eller vadå, dom jag älskar. DEN jag älskar, och i det här forumet kan han få heta Pelle.
Jag ska gifta mig med honom och det är det jag lever för.

Fula sanningar:
Jag lagade 3-rätters superfin middag igår, vi drack 3 sorters vin. Ett glas av varje sort. Inga mängder. Då jag var sugen på mer och hintade om det till Pelle, sa han: Försök känn lugnet, fråga dig själv om du behöver dricka ett glas till? Hmm, tänkte jag han har ju rätt. Ändå valde jag att smyga till mig ett dricksglas med Gin och Wermouth. Smusslade. Jag trodde inte att han såg, men det gjorde han. Och blev jävligt sur och provocerad. Framförallt sjuukt ledsen och besviken. Undrade vad tusan jag höll på med, som en alko-kärring.
Farsdagsmiddagen totalförstörd, check.

Det är inte första gången jag förser mig mer mer alkohol än andra på fester.

Nu är jag rädd och irriterad. Jag vill så galet gärna vara en fräsch pigg 39-åring med en nykter livsstil som är jävligt stolt över mina val. Jag vill samtidigt så galet gärna vara med då alla andra på middagen får smaka ett gott rödvin till maten. Och dricka ett glas vitt på sommaren.

Vem fan ska jag vara och hur ska det gå till?